PRO FIDE

Pro Fide – Pro Utilitate Hominum – för tron – för människornas skull.
Om etik- och trosfrågor.

 

Att bäras av en vision

Som hemmahörande i sagans värld i en trolsk och otillgänglig dal bortom Cotswolds allfartsvägar ligger Woodchester Park Mansion. En väldig sandstensskapelse i rikt ornamenterad nygotik inte helt olik det Houses of Parliament (efter vilket det också hämtat inspiration). I mitten av 1840-talet uppdrog den förmögne köpmannen William Leigh åt Benjamin Bucknall att åt honom rita ett klosterlikt herresäte på platsen för det gamla medeltidsslott han just låtit riva. Och här sparades minsann inte. Husets för sin tid hypermoderna badanläggning - dit vattnet från den katedralliknande tvättstugan två trappor ner leddes via ett intrikat system av blyledningar för att ur ett grimaserande stenlejon slutligen strömma ner i det ur ett enda massivt sandstensblock huggna badkaret, bär syn för sägen. Så gör också den sinnrikt konstruerade golvvärmen i biblioteket, det väldiga kapellet med husbondens privata läktare och de båda trapporna för domestiken - en för männen, en för kvinnorna (för tänk om de mötts i trappan!).
I början gick det undan men i takt med de ständigt ändrade byggplanerna och de därmed astronomiskt ökande byggkostnaderna hände allt mindre. År 1868 gjorde man ett, som man sa, tillfälligt uppehåll - hängde upp verktygen i redskapsboden och lämnade det i byggnadsställningar inklädda monumentalbygget bakom sig, bara för att aldrig återvända. 1873 dog Leigh, hans son satte aldrig sin fot i det halvfärdiga huset och när de två ogifta barnbarnen strax före andra världskriget gick ur tiden glömdes slottet i det närmaste bort…

Det gäller att veta när det är dags att sätta punkt! Fnös de snusförnuftiga grannarna och tittade föraktfullt ner mot det vemodiga törnrosaslottet. Tänk så underbart att inte bara drömma sin dröm utan också söka förverkliga den, sa andra, och slängde kärleksfulla blickar på Bucknalls ofullbordade mästerverk.
Att bäras av en vision eller tyngas av en verklighet – det är frågan.
I denna vägvalets korseld befinner vi oss alla alltsomoftast. Och jag undrar: är inte frågan egentligen om du och jag lever i drömmen om drömmen eller i illusionen om verkligheten. Ty lika litet som drömmen är verklighet, lika litet är vår bild av sanningen sann, lyder en av den kristna trons verkligt verkliga sanningar. Att varje beskrivning är en flik av en dröm, av något jag traktar efter - antingen för egen eller andras del. Fråga mig inte vad jag tror jag själv kan uträtta utan vad jag drömmer om, vad jag om kvällen ber om. Säg vågar jag verkligen tro det omöjliga eller tvivlar jag till förtvivlan inför livets fiktiva realiteter.
Nej, hellre ett ofärdigt slott i en bortglömd dal än en ratad byggnadskalkyl och en till oigenkännlighet bantad arkitekturskiss i en byrålåda.
Så är då kanske Leighs ofullbordade drömslott inte blott ett vittnesbörd om en ensam mans fåfänga försök att uppnå det fullkomliga, utan en sinnebild för den tro bortom det självsäkra förnuftets gränser som vågar göra verklighet också av en drömmares innersta drömmar.

Ett vittnesbörd i sandsten och ekplank om tron – den trons byggnad vi i Johanniterorden i ande, ord och handling vill bidra till att resa.

Johan Dalman
Biträdande Ordenskaplan